Jag trodde hon skulle dö av Covid-19.

Jag trodde hon skulle dö av Covid-19.

Jag har väl inte riktigt insett det själv förrän jag pratade med mamma. Vi pratade om hur tacksamma vi är att alla nu är friska, speciellt hon. Mamma blev extremt sjuk av Covid-19 och hela familjen blev positivt testade. I förra söndagen var mamma så passa dålig att jag trodde hon skulle dö. Jag har aldrig känt mig så hjälplös som under den situationen. I förra fredagen så sa mamma att hon hade svårt att andas så på natten körde jag henne till akuten. Eftersom mamma fortfarande då var bra så kunde hon gå. Hon blev utsläppet lördag morgon. På kvällen på söndagen så är hon extremt blek, äter lite och jag försöker få i henne maten. Sen säger hon till mig att hon har svårt att andas och att det sticker i vänster bröst samt att det går ut bak i ryggen.

Blek och andas tungt.

Jag ringer 1177 som kopplar mig till larmcentralen. Larmcentralen pratade med mamma som knappt kunde prata. Hon var blek och andades tungt. Hon på larmcentralen frågar mig om jag har högtalare på. Då sa jag till henne att jag har det och hon ber mig stänga av den. Där och då blev jag livrädd. Jag tänkte, herregud är det hjärtat? Vad ska jag göra om det är hjärtat? Hon ber mig kolla på mammas läppar, om dom är blåa eller lika. Vi har genetiskt i vår familj att när vi fryser blir både naglar och läppar lila/blå. Sen vet hon mig räkna mammas andetag. Efter att jag gjort allt hon vad mig om säger hon att ambulans är påväg.

Mitt hjärta slår i 1000 och jag försöker hålla mig lugn för mammas skull. Jag ser på mamma att hon är rädd och panikslagen. I mitt huvud tänker jag att förlorar jag mamma nu så vet jag inte vad jag tar mig till. Jag klarar det mesta i livet och tar mig själv samman men att förlora mamma skulle jag inte fixa. Det är alldeles för tidigt och inte NU.

Rädsla.

Ambulans personalen kommer upp och gör alla tester på mamma, EKG, syre i blodet och andra prover. Dom ringer läkaren och rådfrågar. Alla värden ser bra ut och läkaren berättar att det är Corona som angriper lungorna. Mammas kropp kämpar emot och hon måste äta och dricka. All beröm till sjukvården som varit ute hos mamma två gånger. Som gjort sitt bästa och gjort alla tester som behövs.

Tack och lov så mår mamma bra idag, hennes kropp fixade det. Men fy fan vad rädd jag var. Hon är fortfarande yr och det är hennes 3:e vecka sen hon fick sitt provsvar. Enligt läkaren så kommer det ta tid, det kommer ta tid för mammas kropp att återhämta sig. Hon blir lätt andfådd och är fortfarande yr. På måndag ska jag köra henne till vårdcentralen så dom kan kolla på henne.

Jag är glad att jag under denna tiden kunde vara hos mamma och hjälpa henne. Ha koll på henne så att allt är bra. Livet är verkligen så kort och ibland uppskattar man inte vissa saker.